alldaystar

I don't ask you to make sacrifices. Pray to your God to make the world a better place. If he ask you for a price, redeem my soul to make the change.

Precis uppstigen ur sängen efter att länge ha legat sömnlös och funderat.

Idag vandrade mina tankar till mitt ex. Jag känner att jag någonstans djupt där inne fortfarande älskar henne, även om jag inte känner det direkt. Känslan är mer utav en vetskap snarare än en känsla.

Jag tänker mycket på hur jag hatar henne för att hon inte förtjänar mig. Hon är en lögnerska, en svekfull person, otrogen, osäker och egocentrisk. Hon spelade spel med mina känslor. Därför kan vi inte vara tillsammans.

Jag tänker tillbaka på hur fånigt jag betett mig. Sådär kärlekskrankt. Jag har sprungit tre mil mitt i natten bara för att kunna trösta henne vid ett tillfälle när telefonen dog. Jag har åkt det dubbla på mopeden bara för att slippa ta ett bråk över telefonen. Många tycker att det är idiotiskt. Jag är stolt över att jag gjorde vad jag gjorde. Det visar hur stark min kärlek var. Så stark att mina kropp och vilja inte gick attbryta ner. Det är något få människor får uppleva.

Jag är sömnlös. Ville bara skicka ut min röst ut dit. Så någon hör. Ingen speciell. Bara någon.

Vad är lycka?

Jag anser att lycka är ett tillstånd av välbefinnande man uppnår när man är kongruent med sin natur.
Tyvärr är min natur motsägelsefull. Jag är i grund och botten en god människa som vill alla människor väl. Jag vill vara en positiv kraft i världen och stötta de som har de svårt. Jag har kunskaper och erfarenheter inom det mesta av den mörka sidan av livet. Jag har upplevt mobbning, bortgångar, motgångar, slagsmål, problem i familjen, depression, ångest och en rad andra svarta livsbitar. Därför har jag stor förståelse för människor som befinner sig i de situationerna. Och då jag själv tagit mig igenom allt det kan jag ge råd.
Men jag är också lat. Det finns få människor jag orkar umgås med, och "de svaga" verkar inte vilja komma ur sin situation då de saknar motivationen jag kände. Jag hade verkligen viljan att få det bättre och jag gjorde någonting åt det. Men många tycker att det är helt okey. De njuter av uppmärksamheten omgivningen ger dem och lever på den. Därför blir folk jag försökt hjälpa ofta bara en plåga. De är som iglar, parasiter, som suger musten ur mig.

Den här kombinationen är otrevlig, för om jag ska få dem att skärpa till sig kräver det jobb, vilket är inkongruent med min lathet. Därför brukar jag stöta bort dem, vilket är inkongruent med min godhjärtade sida.

Jag antar att jag får finna mig i att mitt liv aldrig någonsin kommer räta upp sig...

Dead by April spelade i Birsta City idag. Det kom som en överraskning att publiken bestod av majoriteten kändiskåta fjortisar. Jag hade förväntat mig äldre, coola, scyssta, alternativt klädda musikälskare; handen på hjärtat, människor som jag.

"Föreställningen" var ett dåligt jippo. Bandmedlemmarna satt på scenen med ett par microfoner och ett par ackustiska gitarrer. Inte särskilt påkostat. Det hela gick ut på att publiken skulle köpa merchandise som bandet kunde signera, något jag insåg när koncerten var slut efter bara två låtar (trots att de skulle vara där i 30 minuter). Inget merchandise, inga autografer. Pinsamt!

Något som jag upplevde som direkt osmakligt var att varorna bestod till stor del av stringtrosor. Med tanke på att de är ett mainstreamband som är aktuellt i Melodifestivalen är det uppenbart att publiken till stor del består av tjejer i nedre tonåren, och det visste arrangörerna med säkerhet. Att man vill få barn från fjorton och nedåt att bära sådana underkläder äcklade mig!

Tyckte bandet gjorde det bra, de spelade Mystery. Jag missade första låten, så jag vet inte vilken det kan ha varit, men musikmässigt tyckte jag om jippot. Fy skäms på arrangörerna som inte tillät fansen träffa bandet utan att först pröjsa hundralappar på skräp!