Världens konstigaste tävling?
I många fransktalande länder är Bûche de Noël, julstubben, en tradition. Julstubben är en slags rulltårta som finns i hundratals olika utföranden.
Det märkliga med den är att den dekoreras för att bli så lik en stubbe eller gren som möjligt, som ni kan se i bildexemplet ovan. Vad som är ännu märkligare är att man tävlar i vem som kan få den stubbigaste stubben. Tänk er absurditeten i att försöka få ett bakverk likna en bit dött trä. Att lägga ner sin själ på att skapa ett mästerverk, vars skönhet bedöms utifrån hur lik den är en snöig trägren.
Inget ont om julstubbar. Jag gjorde en till nyår, och de smakar förträffligt! Slutklämmen blir att julstubbar funkar utmärk både som dessert och humorexempel.
Jättehörsel
Borde inte jättar ha mycket högre ljudtålighet än vad vi (människor) har? De måste utstå högre ljudvolymer än oss.
Jag är mycket väl medveten om att jättar är fiktiva sagoväsen, men nu spånar jag fritt i en storm av spontan, kreativ fantasi.
Ta deras steg till exempel. I filmatiseringar är det öronbedövande smällar. Deras fötter har väldigt tyngd och fart när de åker ner i backen. Lägg till eko ovanpå det. Deras röster ligger även de på en hög decibelnivå. Alltså gör jättar sig själva lomhörda, eller också har naturen anpassat dem till att kontirnuerligt utsättas för höga ljudnivåer. Jag överlämnar resten av resonemanget till er, over and out.
Konspiration!?
Jag kan ha snubblat över den största och märkligaste konspirationen genom tiderna! Tänk hur mycket programvara det finns i världen. Nästan varenda människa har någon form av programvara. Vi har sysslat med programmering i tjugotals år. Hur kommer det sig att kompetensen inom programmering inte nått så långt att vi har felfri programvara? Vad säger att det är omöjligt?
Man kan utbilda sig fritt via webben, programmering ingår som kurs i många skolor och det är väldigt öppet och oskyldigt. Lite för oskyldigt...
Tesen är som följer: programmerare undanhåller för icke-programmerare att felfri programvara är en möjlighet. Efter att man utbildat sig inom programmering tar ett hemligt samfund kontakt med en och antingen köper ens samarbete eller tystar en på annat sätt. Motivet till detta? Det finns enorma mängder pengar att tjäna på att sälja uppdateringar och "bättre versioner" (som i sig innehåller fel och öppnar marknaden för ytterligare versioner och uppdateringar). För att det här ska fungera måste den breda massan vara ovetande om deras affärsidé. När det är avklarat säljer deras varor sig själva. Eftersom man inte gömmer undan programmeringen utan till och med har den i skolan är det ingen som blir nyfiken och ställer frågor. Många tar kurserna som finns. Eftersom de blir tystade får ingen någonsin veta att denna organisation existerar. Logiska fakta pekar på att det finns en sådan typ av organisation, men det går inte säkert att veta utan att själv lära sig programmera. Men då förlorar man i sin tur all kredibilitet hos den här teorins anhängare. Det är ett olösligt problem, bara den kunskapshungrige får svar.
Jag tror att organisationen övervakar sidor som lär ut programmering och spårar besökare via IP för att sedan hacka sig in på deras datorer och ta reda på vad de vet. Om programmeraren har tillräckligt mycket kunskap för att utgöra ett hot rekryteras denne till organisationen. Bibliotek, bokhandlar och liknande behandlas på samma sätt.
Ytterligare bevis för denna teori är att det faktiskt finns programvara som aldrig krånglar. Det är inte något man tänker på, man vill ju att det ska fungera så man ser ingenting konstigt i det hela så länge som det fungerar. Det är när programvaran krånglar man undrar varför.
Organisationen måste ha stora delar av samhället med sig för att det här ska fungera. Men med tanke på vilken miljardindustri programmering är har de säkert medel att köpa tystnad, på ett eller annat sätt....
Jag litar inte på programmerare. Det borde du inte heller göra, kära läsare.
En ny syn på skådespeleri.
För några dagar sedan då jag satt och... filosoferade... fick jag en sån där bra tanke.
Alla vet vad en skådespelare. En person som är duktig på att gå in i roller. En och samma person kan med hjälp av sin förmåga att visa upp olika personligheter (och ett ton av smink) ge skenet av att vara olika människor. Jag tror inte det finns någon som ser Jack Sparrow och Raoul Duke som samma person. Eller hur?
Men hur skulle det se ut om man gjorde tvärtom? Skådespelarna får betalt för att vara sig själva. Om de skriver sina egna repliker med sitt eget språk. Får säga saker på sitt eget sätt.
Tänk er killen i The Man Who Sued God. En riktigt genuin irländsk gubbe som har roliga uttryck. Han skiljer sig otroligt mycket från skådespelarna man brukar se på film.
Min tro är att vi skulle få en mer familjär känsla till skådespelarna om det var på sättet jag just beskrev. Det skulle vara revolutionerande. Man väljer att se en film för att en viss person är med i den, ett ansikte man känner igen och älskar. Inte för att plotten verkar schysst eller för att trailern var spännande.
Det här fenomenet existerar redan. Johnny Depp. Morgan Freeman. Jim Carrey. Medverkar någon av dessa personer i en film tänker man inte "hmm, undrar om den är bra". Man ser den enbart på grund av stjärnan. Står det Johnny Depp är det en JOHNNY DEPP och då ser man den. Utan att tveka. Känns det igen?
Vad har då dessa tre exempel gemensamt? Jo, alla tre spelar som sig själva. Ett fjärde exempel är Neil Patrick Harris. Se en film med någon av dem först. Gå sedan in på youtube och kolla en liveintervju eller annat icke-regisserat framträdande. Ni kommer känna igen dem väldigt väl. De är alla utmärkta skådespelare, men deras personlighet strålar ut från rollen. De är bekanta. Vi älskar dem.
Så genom att ta det ett steg längre och införa "den familjära skådespelaren" som regel tror jag att film kan bli ännu intressantare!
Alla vet vad en skådespelare. En person som är duktig på att gå in i roller. En och samma person kan med hjälp av sin förmåga att visa upp olika personligheter (och ett ton av smink) ge skenet av att vara olika människor. Jag tror inte det finns någon som ser Jack Sparrow och Raoul Duke som samma person. Eller hur?
Men hur skulle det se ut om man gjorde tvärtom? Skådespelarna får betalt för att vara sig själva. Om de skriver sina egna repliker med sitt eget språk. Får säga saker på sitt eget sätt.
Tänk er killen i The Man Who Sued God. En riktigt genuin irländsk gubbe som har roliga uttryck. Han skiljer sig otroligt mycket från skådespelarna man brukar se på film.
Min tro är att vi skulle få en mer familjär känsla till skådespelarna om det var på sättet jag just beskrev. Det skulle vara revolutionerande. Man väljer att se en film för att en viss person är med i den, ett ansikte man känner igen och älskar. Inte för att plotten verkar schysst eller för att trailern var spännande.
Det här fenomenet existerar redan. Johnny Depp. Morgan Freeman. Jim Carrey. Medverkar någon av dessa personer i en film tänker man inte "hmm, undrar om den är bra". Man ser den enbart på grund av stjärnan. Står det Johnny Depp är det en JOHNNY DEPP och då ser man den. Utan att tveka. Känns det igen?
Vad har då dessa tre exempel gemensamt? Jo, alla tre spelar som sig själva. Ett fjärde exempel är Neil Patrick Harris. Se en film med någon av dem först. Gå sedan in på youtube och kolla en liveintervju eller annat icke-regisserat framträdande. Ni kommer känna igen dem väldigt väl. De är alla utmärkta skådespelare, men deras personlighet strålar ut från rollen. De är bekanta. Vi älskar dem.
Så genom att ta det ett steg längre och införa "den familjära skådespelaren" som regel tror jag att film kan bli ännu intressantare!
I betraktarens öga.
Var ligger nyansen i en färg? Jag tycker färgen på den här bilen är väldigt snygg. Men om du kollar på bilden ser du att ljuset och skuggorna ger en mängd olika nyanser, trots försöken att släta ut det i photoshop. Mitt exempel blir ännu tydligare om du tar en titt på något du har i din omgivning. Men vi återgår till min fina bil. Ljuset ljusnar upp den röda färgen. Starkast från sitt nedslag och ju längre ut från nedslaget desto mindre ljusnar färgen.
Normalt är det inte bara en enda ljusstråle, utan hundratals, som träffar föremål vars färg vi gillar. Det innebär tusentals olika nyanser. Så här kommer min fråga: vilken av alla dessa nyanser är det vi gillar, den som fångar vår uppmärksamhet? Om det är grundfärgen vi gillar, finns den överhuvudtaget kvar? Om det inte är grundfärgen vi gillar utan den ljusare färgen, måste man då ha en mörkare nyans av samma färg för att ljuset ska förvandla den till rätt nyans? Det kanske inte är något av dessa båda alternativ. Vi kanske helt enkelt gillar helhetsintrycket.
Jag blir inte klok på det hur mycket jag än grubblar. Nåväl.
Normalt är det inte bara en enda ljusstråle, utan hundratals, som träffar föremål vars färg vi gillar. Det innebär tusentals olika nyanser. Så här kommer min fråga: vilken av alla dessa nyanser är det vi gillar, den som fångar vår uppmärksamhet? Om det är grundfärgen vi gillar, finns den överhuvudtaget kvar? Om det inte är grundfärgen vi gillar utan den ljusare färgen, måste man då ha en mörkare nyans av samma färg för att ljuset ska förvandla den till rätt nyans? Det kanske inte är något av dessa båda alternativ. Vi kanske helt enkelt gillar helhetsintrycket.
Jag blir inte klok på det hur mycket jag än grubblar. Nåväl.
Orkanen som får tankarna att vurpa
Jag såg en dokumentär från BBC som heter Supersvärmar. Små djur lever i enorma flockar för att förvilla rovdjuren. När jag såg hur rovdjuren anföll flockarna, svärmarna och stimmen medan berättaren förklarar att det är i princip omöjligt för predatorerna att välja ut ett bytesdjur av alla alternativen tänkte jag "hur svårt kan det vara?".
Sedan slog det mig.
En vän till mig är helt omöjlig att klå i en diskussion. Hon är fenomenalt duktig. Jag insåg att det inte bara beror på hennes vuxna språk, djupt grundade åsikter och hennes svar på de motargument man lägger fram. Hon fullkomligt bombarderar en med ord, långa haranger som kan vara i över en halv minut, och likt supersvärmar är det helt omöjligt att ta in allt. Till slut har man ingen aning om vad man ska svara på. Att hon ställer så många frågor och gör så många påståenden som hon backar upp med fakta och ytterligare åsikter gör att närminnet slås ut. Man vet inte var man ska börja eller ens vad hon har sagt. Detta leder till att man tvekar, man måste tänka och tala samtidigt. Det gör det lätt för henne att komma in i samtalet igen med saker hon tänkt ut medan man med jakande röst försöker svara och samtidigt ställa tankarna i ordning.
Det kanske inte är så dumt med supersvärmar trots allt.
Melodifestivalens stjärnor i förnedrande jippo.
Dead by April spelade i Birsta City idag. Det kom som en överraskning att publiken bestod av majoriteten kändiskåta fjortisar. Jag hade förväntat mig äldre, coola, scyssta, alternativt klädda musikälskare; handen på hjärtat, människor som jag.
"Föreställningen" var ett dåligt jippo. Bandmedlemmarna satt på scenen med ett par microfoner och ett par ackustiska gitarrer. Inte särskilt påkostat. Det hela gick ut på att publiken skulle köpa merchandise som bandet kunde signera, något jag insåg när koncerten var slut efter bara två låtar (trots att de skulle vara där i 30 minuter). Inget merchandise, inga autografer. Pinsamt!
Något som jag upplevde som direkt osmakligt var att varorna bestod till stor del av stringtrosor. Med tanke på att de är ett mainstreamband som är aktuellt i Melodifestivalen är det uppenbart att publiken till stor del består av tjejer i nedre tonåren, och det visste arrangörerna med säkerhet. Att man vill få barn från fjorton och nedåt att bära sådana underkläder äcklade mig!
Tyckte bandet gjorde det bra, de spelade Mystery. Jag missade första låten, så jag vet inte vilken det kan ha varit, men musikmässigt tyckte jag om jippot. Fy skäms på arrangörerna som inte tillät fansen träffa bandet utan att först pröjsa hundralappar på skräp!
