Modus operandi
Vad är lycka?
Jag anser att lycka är ett tillstånd av välbefinnande man uppnår när man är kongruent med sin natur.
Tyvärr är min natur motsägelsefull. Jag är i grund och botten en god människa som vill alla människor väl. Jag vill vara en positiv kraft i världen och stötta de som har de svårt. Jag har kunskaper och erfarenheter inom det mesta av den mörka sidan av livet. Jag har upplevt mobbning, bortgångar, motgångar, slagsmål, problem i familjen, depression, ångest och en rad andra svarta livsbitar. Därför har jag stor förståelse för människor som befinner sig i de situationerna. Och då jag själv tagit mig igenom allt det kan jag ge råd.
Men jag är också lat. Det finns få människor jag orkar umgås med, och "de svaga" verkar inte vilja komma ur sin situation då de saknar motivationen jag kände. Jag hade verkligen viljan att få det bättre och jag gjorde någonting åt det. Men många tycker att det är helt okey. De njuter av uppmärksamheten omgivningen ger dem och lever på den. Därför blir folk jag försökt hjälpa ofta bara en plåga. De är som iglar, parasiter, som suger musten ur mig.
Den här kombinationen är otrevlig, för om jag ska få dem att skärpa till sig kräver det jobb, vilket är inkongruent med min lathet. Därför brukar jag stöta bort dem, vilket är inkongruent med min godhjärtade sida.
Jag antar att jag får finna mig i att mitt liv aldrig någonsin kommer räta upp sig...
Jag anser att lycka är ett tillstånd av välbefinnande man uppnår när man är kongruent med sin natur.
Tyvärr är min natur motsägelsefull. Jag är i grund och botten en god människa som vill alla människor väl. Jag vill vara en positiv kraft i världen och stötta de som har de svårt. Jag har kunskaper och erfarenheter inom det mesta av den mörka sidan av livet. Jag har upplevt mobbning, bortgångar, motgångar, slagsmål, problem i familjen, depression, ångest och en rad andra svarta livsbitar. Därför har jag stor förståelse för människor som befinner sig i de situationerna. Och då jag själv tagit mig igenom allt det kan jag ge råd.
Men jag är också lat. Det finns få människor jag orkar umgås med, och "de svaga" verkar inte vilja komma ur sin situation då de saknar motivationen jag kände. Jag hade verkligen viljan att få det bättre och jag gjorde någonting åt det. Men många tycker att det är helt okey. De njuter av uppmärksamheten omgivningen ger dem och lever på den. Därför blir folk jag försökt hjälpa ofta bara en plåga. De är som iglar, parasiter, som suger musten ur mig.
Den här kombinationen är otrevlig, för om jag ska få dem att skärpa till sig kräver det jobb, vilket är inkongruent med min lathet. Därför brukar jag stöta bort dem, vilket är inkongruent med min godhjärtade sida.
Jag antar att jag får finna mig i att mitt liv aldrig någonsin kommer räta upp sig...
Kommentarer
Trackback
