En ny syn på skådespeleri.
För några dagar sedan då jag satt och... filosoferade... fick jag en sån där bra tanke.
Alla vet vad en skådespelare. En person som är duktig på att gå in i roller. En och samma person kan med hjälp av sin förmåga att visa upp olika personligheter (och ett ton av smink) ge skenet av att vara olika människor. Jag tror inte det finns någon som ser Jack Sparrow och Raoul Duke som samma person. Eller hur?
Men hur skulle det se ut om man gjorde tvärtom? Skådespelarna får betalt för att vara sig själva. Om de skriver sina egna repliker med sitt eget språk. Får säga saker på sitt eget sätt.
Tänk er killen i The Man Who Sued God. En riktigt genuin irländsk gubbe som har roliga uttryck. Han skiljer sig otroligt mycket från skådespelarna man brukar se på film.
Min tro är att vi skulle få en mer familjär känsla till skådespelarna om det var på sättet jag just beskrev. Det skulle vara revolutionerande. Man väljer att se en film för att en viss person är med i den, ett ansikte man känner igen och älskar. Inte för att plotten verkar schysst eller för att trailern var spännande.
Det här fenomenet existerar redan. Johnny Depp. Morgan Freeman. Jim Carrey. Medverkar någon av dessa personer i en film tänker man inte "hmm, undrar om den är bra". Man ser den enbart på grund av stjärnan. Står det Johnny Depp är det en JOHNNY DEPP och då ser man den. Utan att tveka. Känns det igen?
Vad har då dessa tre exempel gemensamt? Jo, alla tre spelar som sig själva. Ett fjärde exempel är Neil Patrick Harris. Se en film med någon av dem först. Gå sedan in på youtube och kolla en liveintervju eller annat icke-regisserat framträdande. Ni kommer känna igen dem väldigt väl. De är alla utmärkta skådespelare, men deras personlighet strålar ut från rollen. De är bekanta. Vi älskar dem.
Så genom att ta det ett steg längre och införa "den familjära skådespelaren" som regel tror jag att film kan bli ännu intressantare!
Alla vet vad en skådespelare. En person som är duktig på att gå in i roller. En och samma person kan med hjälp av sin förmåga att visa upp olika personligheter (och ett ton av smink) ge skenet av att vara olika människor. Jag tror inte det finns någon som ser Jack Sparrow och Raoul Duke som samma person. Eller hur?
Men hur skulle det se ut om man gjorde tvärtom? Skådespelarna får betalt för att vara sig själva. Om de skriver sina egna repliker med sitt eget språk. Får säga saker på sitt eget sätt.
Tänk er killen i The Man Who Sued God. En riktigt genuin irländsk gubbe som har roliga uttryck. Han skiljer sig otroligt mycket från skådespelarna man brukar se på film.
Min tro är att vi skulle få en mer familjär känsla till skådespelarna om det var på sättet jag just beskrev. Det skulle vara revolutionerande. Man väljer att se en film för att en viss person är med i den, ett ansikte man känner igen och älskar. Inte för att plotten verkar schysst eller för att trailern var spännande.
Det här fenomenet existerar redan. Johnny Depp. Morgan Freeman. Jim Carrey. Medverkar någon av dessa personer i en film tänker man inte "hmm, undrar om den är bra". Man ser den enbart på grund av stjärnan. Står det Johnny Depp är det en JOHNNY DEPP och då ser man den. Utan att tveka. Känns det igen?
Vad har då dessa tre exempel gemensamt? Jo, alla tre spelar som sig själva. Ett fjärde exempel är Neil Patrick Harris. Se en film med någon av dem först. Gå sedan in på youtube och kolla en liveintervju eller annat icke-regisserat framträdande. Ni kommer känna igen dem väldigt väl. De är alla utmärkta skådespelare, men deras personlighet strålar ut från rollen. De är bekanta. Vi älskar dem.
Så genom att ta det ett steg längre och införa "den familjära skådespelaren" som regel tror jag att film kan bli ännu intressantare!
I betraktarens öga.
Var ligger nyansen i en färg? Jag tycker färgen på den här bilen är väldigt snygg. Men om du kollar på bilden ser du att ljuset och skuggorna ger en mängd olika nyanser, trots försöken att släta ut det i photoshop. Mitt exempel blir ännu tydligare om du tar en titt på något du har i din omgivning. Men vi återgår till min fina bil. Ljuset ljusnar upp den röda färgen. Starkast från sitt nedslag och ju längre ut från nedslaget desto mindre ljusnar färgen.
Normalt är det inte bara en enda ljusstråle, utan hundratals, som träffar föremål vars färg vi gillar. Det innebär tusentals olika nyanser. Så här kommer min fråga: vilken av alla dessa nyanser är det vi gillar, den som fångar vår uppmärksamhet? Om det är grundfärgen vi gillar, finns den överhuvudtaget kvar? Om det inte är grundfärgen vi gillar utan den ljusare färgen, måste man då ha en mörkare nyans av samma färg för att ljuset ska förvandla den till rätt nyans? Det kanske inte är något av dessa båda alternativ. Vi kanske helt enkelt gillar helhetsintrycket.
Jag blir inte klok på det hur mycket jag än grubblar. Nåväl.
Normalt är det inte bara en enda ljusstråle, utan hundratals, som träffar föremål vars färg vi gillar. Det innebär tusentals olika nyanser. Så här kommer min fråga: vilken av alla dessa nyanser är det vi gillar, den som fångar vår uppmärksamhet? Om det är grundfärgen vi gillar, finns den överhuvudtaget kvar? Om det inte är grundfärgen vi gillar utan den ljusare färgen, måste man då ha en mörkare nyans av samma färg för att ljuset ska förvandla den till rätt nyans? Det kanske inte är något av dessa båda alternativ. Vi kanske helt enkelt gillar helhetsintrycket.
Jag blir inte klok på det hur mycket jag än grubblar. Nåväl.
