En ny syn på skådespeleri.
För några dagar sedan då jag satt och... filosoferade... fick jag en sån där bra tanke.
Alla vet vad en skådespelare. En person som är duktig på att gå in i roller. En och samma person kan med hjälp av sin förmåga att visa upp olika personligheter (och ett ton av smink) ge skenet av att vara olika människor. Jag tror inte det finns någon som ser Jack Sparrow och Raoul Duke som samma person. Eller hur?
Men hur skulle det se ut om man gjorde tvärtom? Skådespelarna får betalt för att vara sig själva. Om de skriver sina egna repliker med sitt eget språk. Får säga saker på sitt eget sätt.
Tänk er killen i The Man Who Sued God. En riktigt genuin irländsk gubbe som har roliga uttryck. Han skiljer sig otroligt mycket från skådespelarna man brukar se på film.
Min tro är att vi skulle få en mer familjär känsla till skådespelarna om det var på sättet jag just beskrev. Det skulle vara revolutionerande. Man väljer att se en film för att en viss person är med i den, ett ansikte man känner igen och älskar. Inte för att plotten verkar schysst eller för att trailern var spännande.
Det här fenomenet existerar redan. Johnny Depp. Morgan Freeman. Jim Carrey. Medverkar någon av dessa personer i en film tänker man inte "hmm, undrar om den är bra". Man ser den enbart på grund av stjärnan. Står det Johnny Depp är det en JOHNNY DEPP och då ser man den. Utan att tveka. Känns det igen?
Vad har då dessa tre exempel gemensamt? Jo, alla tre spelar som sig själva. Ett fjärde exempel är Neil Patrick Harris. Se en film med någon av dem först. Gå sedan in på youtube och kolla en liveintervju eller annat icke-regisserat framträdande. Ni kommer känna igen dem väldigt väl. De är alla utmärkta skådespelare, men deras personlighet strålar ut från rollen. De är bekanta. Vi älskar dem.
Så genom att ta det ett steg längre och införa "den familjära skådespelaren" som regel tror jag att film kan bli ännu intressantare!
Alla vet vad en skådespelare. En person som är duktig på att gå in i roller. En och samma person kan med hjälp av sin förmåga att visa upp olika personligheter (och ett ton av smink) ge skenet av att vara olika människor. Jag tror inte det finns någon som ser Jack Sparrow och Raoul Duke som samma person. Eller hur?
Men hur skulle det se ut om man gjorde tvärtom? Skådespelarna får betalt för att vara sig själva. Om de skriver sina egna repliker med sitt eget språk. Får säga saker på sitt eget sätt.
Tänk er killen i The Man Who Sued God. En riktigt genuin irländsk gubbe som har roliga uttryck. Han skiljer sig otroligt mycket från skådespelarna man brukar se på film.
Min tro är att vi skulle få en mer familjär känsla till skådespelarna om det var på sättet jag just beskrev. Det skulle vara revolutionerande. Man väljer att se en film för att en viss person är med i den, ett ansikte man känner igen och älskar. Inte för att plotten verkar schysst eller för att trailern var spännande.
Det här fenomenet existerar redan. Johnny Depp. Morgan Freeman. Jim Carrey. Medverkar någon av dessa personer i en film tänker man inte "hmm, undrar om den är bra". Man ser den enbart på grund av stjärnan. Står det Johnny Depp är det en JOHNNY DEPP och då ser man den. Utan att tveka. Känns det igen?
Vad har då dessa tre exempel gemensamt? Jo, alla tre spelar som sig själva. Ett fjärde exempel är Neil Patrick Harris. Se en film med någon av dem först. Gå sedan in på youtube och kolla en liveintervju eller annat icke-regisserat framträdande. Ni kommer känna igen dem väldigt väl. De är alla utmärkta skådespelare, men deras personlighet strålar ut från rollen. De är bekanta. Vi älskar dem.
Så genom att ta det ett steg längre och införa "den familjära skådespelaren" som regel tror jag att film kan bli ännu intressantare!
Kommentarer
Postat av: Kattis
Du har kloka åsikter kusin! Keep going strong :) KRAM
Postat av: Hannisch
Hm... Jag har aldrig sätt det så, jag känner ju såklart igen det där "Åh, är det det Johnny Depp?! då ser vi den!" kännslan. MEn jag skulle se den mer för att jag vet att han är otroligt duktig på att ta till sig en karaktär, ge den liv och personlighet och dessutom kunna göra den till sin egen. Jag tror mycket ligger i hur skådespelaren tolkar sin karaktär, även om personligheten spelar en stor roll. Men de spelar ju aldrig sig själva, de använder bara sin personlighet till att göra rollen personlig , typ som en sångare gör sin låt till sin liksom, (:
Svar:
alldaystar.blogg.se
Trackback
