Stella Natus
Nyss hemkommen sitter jag vid datorn, osäker på om smärtan i öronen kommer från musiken jag spelat under bussresan eller om den kommer från mitt Mintuu-sweatband, ett ovanligt plagg jag förvärvade under en krogrunda. Kramar åt skallen som en boaorm.
Jag har inser nu att anledningen till att jag inte har många vänner inte bara beror på att jag är dålig på att visa värde. Jag skiter i det. I en värld där uppmärksamhet är essentiellt simmar jag som en fisk mot strömmen. Jag orkar inte spela apa för att människor ska tycka att jag är värd att umgås med. Jag har inte många vänner, men min isolation från sociala kretsar är självpåtagen. Och därför känner jag mig inte ensam. Jag är aldrig ensam.
Det är inte det att jag inte kan få vänner. Jag vet att om jag ger mig ut och träffar folk, klistrar på det där falska leendet och gör en liten effort att framkalla skratt så kommer folk att älska mig. Jag är lätt att älska.
Men sorgligt nog lever majoriteten av människor inte upp till vad jag letar efter i ett umgänge. Och jag är trött på att vaska guldkorn.
Kalla mig Ace. Det är så jag kommer introducera mig hädanefter, oavsett om det är här på bloggen eller ute på krogen. Smeknamnet har jag hittat på själv. För ingen har någonsin gett mig ett smeknamn. Det är något jag erkänner, utan att klä mig i offerkoftan.
Somliga skulle säga att man inte ger smeknamn till sig själv. Jag hade det inte särskilt lätt i mina unga år. Då var min utanförskap ofrivillig. Jag gjorde ALLT för att synas, för att bekräftas, för att upptas i vänskapskretsen. De populära (de där ungarna som jag inte fick vara med eftersom jag var en outsider) hade alla smeknamn. Jag ville också ha ett, men ingen ville ge mig smeknamn. För att summera och komma till min poäng: namnen de gavs sammanfattade någonting pinsamt i deras liv. En kille hade tidig skäggväxt vilket gjorde honom till något av ett freak, en annan var dålig på Counter Strike. Jag kommer särskilt ihåg en kille som råkade kräkas offentligt och fick en synonym för odör som smeknamn. Även nu, några år senare noterar jag att smeknamn pekar ut svagheter hos personen i fråga. Det kan vara hårfärg eller ett annorlunda efternamn som inspirerar omgivningen.
Mina brister är inte påtagliga, de finns inombords men syns inte utåt. Skulle någon driva med mig kunde min längd möjligen vara lämplig att attackera. Och mitt svar på det är fool-proof: tjejer går igång på långa killar. Det är sanning och det är fakta, jag har gott om referenser.
Ett smeknamn som gör narr av mig varje gång det yttras intresserar mig inte. Jag tänker kalla mig Ace eftersom de belyser mina inre kvaliteter. Vill du ha en apa kan du vända dig till www.primatestore.com och klicka dig vidare därifrån. Behöver du en klippa, en coach, en rådgivare och en vän vänder du dig till mig.
Jag är ensam eftersom jag är trött på att investera i andra människor. Att underhålla har aldrig varit min grej. Men mitt värde är fortfarande högt, och jag förtjänar jävligt väl att ha ett smeknamn.
Ace it is.
Jag har inser nu att anledningen till att jag inte har många vänner inte bara beror på att jag är dålig på att visa värde. Jag skiter i det. I en värld där uppmärksamhet är essentiellt simmar jag som en fisk mot strömmen. Jag orkar inte spela apa för att människor ska tycka att jag är värd att umgås med. Jag har inte många vänner, men min isolation från sociala kretsar är självpåtagen. Och därför känner jag mig inte ensam. Jag är aldrig ensam.
Det är inte det att jag inte kan få vänner. Jag vet att om jag ger mig ut och träffar folk, klistrar på det där falska leendet och gör en liten effort att framkalla skratt så kommer folk att älska mig. Jag är lätt att älska.
Men sorgligt nog lever majoriteten av människor inte upp till vad jag letar efter i ett umgänge. Och jag är trött på att vaska guldkorn.
Kalla mig Ace. Det är så jag kommer introducera mig hädanefter, oavsett om det är här på bloggen eller ute på krogen. Smeknamnet har jag hittat på själv. För ingen har någonsin gett mig ett smeknamn. Det är något jag erkänner, utan att klä mig i offerkoftan.
Somliga skulle säga att man inte ger smeknamn till sig själv. Jag hade det inte särskilt lätt i mina unga år. Då var min utanförskap ofrivillig. Jag gjorde ALLT för att synas, för att bekräftas, för att upptas i vänskapskretsen. De populära (de där ungarna som jag inte fick vara med eftersom jag var en outsider) hade alla smeknamn. Jag ville också ha ett, men ingen ville ge mig smeknamn. För att summera och komma till min poäng: namnen de gavs sammanfattade någonting pinsamt i deras liv. En kille hade tidig skäggväxt vilket gjorde honom till något av ett freak, en annan var dålig på Counter Strike. Jag kommer särskilt ihåg en kille som råkade kräkas offentligt och fick en synonym för odör som smeknamn. Även nu, några år senare noterar jag att smeknamn pekar ut svagheter hos personen i fråga. Det kan vara hårfärg eller ett annorlunda efternamn som inspirerar omgivningen.
Mina brister är inte påtagliga, de finns inombords men syns inte utåt. Skulle någon driva med mig kunde min längd möjligen vara lämplig att attackera. Och mitt svar på det är fool-proof: tjejer går igång på långa killar. Det är sanning och det är fakta, jag har gott om referenser.
Ett smeknamn som gör narr av mig varje gång det yttras intresserar mig inte. Jag tänker kalla mig Ace eftersom de belyser mina inre kvaliteter. Vill du ha en apa kan du vända dig till www.primatestore.com och klicka dig vidare därifrån. Behöver du en klippa, en coach, en rådgivare och en vän vänder du dig till mig.
Jag är ensam eftersom jag är trött på att investera i andra människor. Att underhålla har aldrig varit min grej. Men mitt värde är fortfarande högt, och jag förtjänar jävligt väl att ha ett smeknamn.
Ace it is.
Kommentarer
Trackback
