alldaystar

På sistone i synnerhet, men faktiskt under hela mitt liv, har våld tagit en stor plats i mitt medvetande.

För den som inte är insatt följer en sammanfattande text för att ni ska förstå vad jag pratar om. Det här är något jag vill nå ut med.

Samhället verkar bli mer och mer våldsamt. Det syns på många ställen. Filmkulturen skildrar allt grövre våld, likaså datorspelen. Människor i min omgivning talar oftare om att lösa problem med våld och talar idag om så grova våldsdåd att de för en tid sedan skulle betraktas som sinnessjuka. Ett exempel är när en vän talade om hur en hämnd mot vissa människor borde utkrävas. Att i en grupp på ett tiotal personer bryta sig in i någons hem, slå personen tills denne hamnar på marken och därefter ställe sig över denne och misshandla ansiktet tills man inte längre har kraft nog i armarna att slå och därefter med ett järnrör knacka ut tand efter tand på personen och avsluta med att med ett rakblad i handen stryka personen över kinden. Därefter skulle de förstå sin plats menade min vän.

Jag tar helt avstånd från en sådan handling, men jag tänker ändå försvara hans utbrott. Det finns människor som beter sig illa, dåligt, ja rent vidrigt. Det här är just ett sådant fall, men jag går inte in på detaljer. Det jag vill tala om är hur våldet eskalerar i samhället. Medvetenheten om att extremt grovt våld förekommit i alla tider sitter i mig som en spik i korset, men jag anser att det är ett problem när våldet inte verkar minska utan istället bli ännu grövre.

Jag var med om en incident på krogen där jag blev hotad. Jag fick höra att jag skulle bli slagen i ansiktet och att killen skulle dra med sig sina kompisar för att sätta mig på plats. Vad kan jag ha gjort för att detta skulle anses vara en skälig mängd våld för att straffa mig? Jag hade råkat slå upp en dörr på ett mindre sällskap. Efter det har killen uppträtt aggressivt vid två tillfällen.

Nåväl. Varför drar man överhuvudtaget in våld i bilden i en sådan situation (jag vill poängtera att jag använder den här situationen som ett exempel men att mitt inlägg handlar om våld generellt)? Han frågade ut mig och jag hade svarat att jag inte hade någon avsikt att träffa vare sig dem eller någon annan med dörren och att jag omöjligt kunde veta att de stod där. Jag pratade med alla som blivit träffade av dörren och bad dem om ursäkt. De ville inte ha något mer. En av killarna ville däremot ha bråk. Jag blev som sagt hotad, med mina förklarande ord i friskt minne stod han ändå och hotade mig. Likaså nästa gång vi stötte på varandra.

Många verkar ha svårt att veta när det räcker. Jag har djup förståelse för att folk blir arga på varandra och det är många gånger jag själv känner behovet av att sätta någon på plats. Men har folk glömt bort att man inte behöver stå med fyra polare och sparka någon i huvudet för att de ska ångra sitt beteende? Enligt mina erfarenheter räcker det med att man talar om för någon att de gjort fel för att få en ursäkt tillbaka. Och om det räcker med en enkel mening för att rätta till någons beteende, varför tänker man tanken att ta till våld?

Jag tror att folk som måste använda våld för att sätta sig i överläge är skadade. Många har vuxit upp med Grand Theft Auto och liknande spel, spel där man då och då får i uppdrag att sätta folk på plats genom att bränna deras hus, skada deras familjer eller tillsammans med ett gäng män misshandla personer tills de är nära eller till och med får sätta livet till. Många barn lyssnar på musik med brutala våldsskildringar och jag vet även att många får växa upp med våldsamma filmer. I en del fall är det riktigt våldsamma filmer. För man med sig det här vidare i livet? Absolut. Även jag som avskyr våld känner ändå efter att ha sett några av de nyare (och brutalare) filmerna att jag kan behöva vara beredd på våld som ligger långt över tröskeln för vad som ens är friskt. Jag ryser vid tanken.

För er som inte har sett filmer Borderland handlar den om tre ungdomar som åker ner till Mexico för att fira sommarlovet och hamnar i en otäck relation mot organiserade brottslingar som inte skyr några medel. Jag fick bevittna hur ett tiotal människor jagade en obeväpnad ungdom med machetes och hur de efter att de fångat in honom gemensamt styckade, högg och slutligen makabert hackade i kroppen tills inte mycket återstod. Jag tänker inte gå igenom filmen med risk att förstöra spänningen för den som vill kika, men filmen är baserad på en sann historia och några av de sanna bitarna följer här. Det har funnits en sådan liga (och den är inte ensam i sitt slag, och ligor som dessa är inte enbart verksamma i Mexico utan i hela världen). Polisen i Mexico fruktade dessa kriminella och vågade inte ingripa om det så begicks mord på öppen gata. Det har i senare tid uppdagats massgravar direkt anknutna till denna liga där det låg ett femtiotal kroppar från människor som mördats. Jag vill ställa en fråga angående filmen. Vad bär man med sig ut ur biosalongen efter en sådan upplevelse?

Min tanke är att denna popularisering av grovt våld i kulturen skulle vara en bidragande orsak till varför människor allt oftare uppträder aggressivt och varför grövre våldsbrott blir vanligare. Om man reflekterar över de två tidigare styckena, är det då så märkligt att vissa har svårt att avgöra vad som är ”lagom” mycket våld? Man ser ofta slagsmål i filmer som varar över 5 minuter, där knytnävar gång på gång slås in i ansiktet, där huvuden dunkas i dörrar och mot väggar, där människor kastas handlöst genom glasrutor och från höjder, där man slår den misshandlade med tillhyggen. Om det här inte låter förvånande bör alla läsare upplysas om att den mängden våld jag just beskrev skulle räcka till att döda en människa flera gånger om i verkligheten. Jag frågar återigen: är det konstigt att folk inte förstår vidden av att fyra polare står och sparkar någon i huvudet?

Som jag sagt upprepade gånger i mitt liv tar jag avstånd från allt våld och kan bara tänka mig våld som en ursäkt i ytterst farliga situationer. I nödvärn. Nu vill jag förklara varför.

Man kan lösa väldigt många problem genom att prata och resonera kring dem. Jag har svårt att komma på något problem våld kan lösa förutom polisens och militärens våld i syfte att försvara samhället. Trots att människor varit otrevliga eller respektlösa mot mig, trots att jag blivit hotad med våld och utsatt för våld och trots att jag ibland har misslyckats att få folk att tänka efter, byta åsikt eller lugna ner sig har jag inte behövt använda våld på 6 år. Jag har hamnat i frustrerande eller farliga situationer många gånger och genom kallsinne och talförmåga har jag klarat mig ur de flesta utan att ha fått så lite som ett blåmärke. Det värsta som har hänt mig i laddade situationer är något enstaka rivsår. Men ändå har konflikterna löst sig så bra att jag kunnat vända ryggen till. Det tycker jag är ett starkt bevis på att problem kan lösas utan våld och hot.

Min erfarenhet är att folk som använder våld kan delas in i två generella kategorier: sjuka människor och osäkra människor. Sjuka människor är skadade och svarar direkt med våld. Man behöver inte vara grovt sadistisk eller väldigt brutal för att höra hit. De kännetecknas av hur de utan förvarning tar till våld. Personen som spräcker läppen på dig om du säger fel ord till honom. Personen som kastar sitt dricksglas i golvet när han tappar humöret. Hunden som biter direkt. Den här typen av människor är farliga och bör undvikas. De erbjuder dig ingen möjlighet att tala om saken och kan vara väldigt våldsamma. Osäkra människor är personer som vuxit upp utan respekt, som vuxit upp med våld eller som på annat sätt känner ett starkt behov av att skydda sig eller försvara sig. Även om de ofta uppträder aggressivt ser de sin aggressivitet som ett självförsvar. En del människor med låga tankar om sig själv kan även använda våld och aggressivitet som ett försök att höja sitt värde i stil med ”om människor fruktar mig är jag värd deras respekt”. Oavsett orsak är den osäkra människan oftast en hund som skäller snarare än en hund som biter. Majoriteten av folk som beter sig aggressivt tillhör den här typen, och även om de ska tas på allvar blir de bara våldsamma om man provocerar dem. Därför löser man oftast konflikter som kan uppstå med osäkra människor genom att vara hövlig och inte bete sig aggressivt eller provocerande. Genom att handla så ger man dem respekten de söker och sedan är de nöjda. För att våga ge sig på dig måste de vara i grupp eller stå och elda på sig tills deras rädsla ersätts av ilska. Och vad blir slutsatsen? Självklart kommer folk som är sjuka komma stå till svars för sina handlingar och om de får hjälp blir det människor av dem med. I den andra kategorin besegrar respekt återigen våldet. Varför använda sig av ett vapen som förknippas med sjuka och osäkra människor? Ett vapen som dessutom förlorar i de flesta lägen.

Att härska genom våld är att härska genom skräck. Skapar man terror och ingjuter rädsla i människor har man kontroll. För tillfället. Rädslan har en fiende, och det är mod. Mod är en förmåga som varenda människa har tillgång till. För att vara modig innebär inte att man vågar ge sig in i farliga situationer eller att man saknar rädsla. Mod är när man skjuter rädslan åt sidan och själv tar kontroll över sin kropp istället för att låta rädslan styra. Den dagen rädslan slutar verka har de som härskar genom den förlorat.

Med andra ord är det meningslöst att försöka sätta någon på plats genom att använda eller hota med våld.

När Adobe Flash Player för hundriuntade gången kraschade så jag fick avsluta alla associerade program funderade jag på varför det ska vara så svårt att skapa ett felfritt program. Här är frukten av mina funderingar, läs och njut!

Jag kan ha snubblat över den största och märkligaste konspirationen genom tiderna! Tänk hur mycket programvara det finns i världen. Nästan varenda människa har någon form av programvara. Vi har sysslat med programmering i tjugotals år. Hur kommer det sig att kompetensen inom programmering inte nått så långt att vi har felfri programvara? Vad säger att det är omöjligt?

Man kan utbilda sig fritt via webben, programmering ingår som kurs i många skolor och det är väldigt öppet och oskyldigt. Lite för oskyldigt...

Tesen är som följer: programmerare undanhåller för icke-programmerare att felfri programvara är en möjlighet. Efter att man utbildat sig inom programmering tar ett hemligt samfund kontakt med en och antingen köper ens samarbete eller tystar en på annat sätt. Motivet till detta? Det finns enorma mängder pengar att tjäna på att sälja uppdateringar och "bättre versioner" (som i sig innehåller fel och öppnar marknaden för ytterligare versioner och uppdateringar). För att det här ska fungera måste den breda massan vara ovetande om deras affärsidé. När det är avklarat säljer deras varor sig själva. Eftersom man inte gömmer undan programmeringen utan till och med har den i skolan är det ingen som blir nyfiken och ställer frågor. Många tar kurserna som finns. Eftersom de blir tystade får ingen någonsin veta att denna organisation existerar. Logiska fakta pekar på att det finns en sådan typ av organisation, men det går inte säkert att veta utan att själv lära sig programmera. Men då förlorar man i sin tur all kredibilitet hos den här teorins anhängare. Det är ett olösligt problem, bara den kunskapshungrige får svar.

Jag tror att organisationen övervakar sidor som lär ut programmering och spårar besökare via IP för att sedan hacka sig in på deras datorer och ta reda på vad de vet. Om programmeraren har tillräckligt mycket kunskap för att utgöra ett hot rekryteras denne till organisationen. Bibliotek, bokhandlar och liknande behandlas på samma sätt.

Ytterligare bevis för denna teori är att det faktiskt finns programvara som aldrig krånglar. Det är inte något man tänker på, man vill ju att det ska fungera så man ser ingenting konstigt i det hela så länge som det fungerar. Det är när programvaran krånglar man undrar varför.

Organisationen måste ha stora delar av samhället med sig för att det här ska fungera. Men med tanke på vilken miljardindustri programmering är har de säkert medel att köpa tystnad, på ett eller annat sätt....

Jag litar inte på programmerare. Det borde du inte heller göra, kära läsare.

 

Var ligger nyansen i en färg? Jag tycker färgen på den här bilen är väldigt snygg. Men om du kollar på bilden ser du att ljuset och skuggorna ger en mängd olika nyanser, trots försöken att släta ut det i photoshop. Mitt exempel blir ännu tydligare om du tar en titt på något du har i din omgivning. Men vi återgår till min fina bil. Ljuset ljusnar upp den röda färgen. Starkast från sitt nedslag och ju längre ut från nedslaget desto mindre ljusnar färgen.

Normalt är det inte bara en enda ljusstråle, utan hundratals, som träffar föremål vars färg vi gillar. Det innebär tusentals olika nyanser. Så här kommer min fråga: vilken av alla dessa nyanser är det vi gillar, den som fångar vår uppmärksamhet? Om det är grundfärgen vi gillar, finns den överhuvudtaget kvar? Om det inte är grundfärgen vi gillar utan den ljusare färgen, måste man då ha en mörkare nyans av samma färg för att ljuset ska förvandla den till rätt nyans? Det kanske inte är något av dessa båda alternativ. Vi kanske helt enkelt gillar helhetsintrycket.

Jag blir inte klok på det hur mycket jag än grubblar. Nåväl.